Skogen är gnistrande vacker och då och då åker vi förbi små gårdar. Efter en kvart på den snirkliga vägen borde vi närma oss målet. Alltför ivriga svänger vi av för tidigt och hamnar på en bakgård. Två katter kommer skuttandes för att hälsa, då ser vi henne långt där borta mellan de gamla husen. I en kort, figurnära kappa, guldbruna lockar som guppar och ett stort bländvitt leende. Kontrasterna mellan gammalt och nytt är hänförande.

– Hej och välkomna, säger Anna och skrattar lite åt oss som körde fel fast hon beskrev vägen så noga. Anna Larsdotter är byggnadsantikvarie med en stor kärlek till både hus och klänningar. Hon ska visa oss runt på gården där allting började.

Hon växte upp på Olpers i Skogbo, en liten by med fem gårdar strax söder om Tierp. När klasskompisarna åkte hem till sina 80-talsvillor och lekte med my little pony i rosa plast, drog Anna på sig storstövlarna för att hjälpa pappa att utfodra djuren och lyssna till historierna från förr. Farmor som var bondhustru och skicklig textilhantverkare bodde också på gården och hon var en viktig förebild. Annas föräldrar är den tolfte generationen på gården med anor från 1500-talet. Dess historia är dramatisk. I början av 1800-talet brann tre av byns fem gårdar ner och Olpers byggdes upp på nytt 1815. Det nya huset kostades på och är fortfarande intakt med interiörer och unika väggmålningar bevarade. På somrarna kommer busslaster med turister på besök.

Anna visar oss in och vi fascineras av de rika väggmålningarna, vackra handgjorda textilier och breda träplankor som blivit vågiga efter tvåhundra år av slitage. Vid köksbänken nära dörren sitter luffarbänken kvar och klubban som höll ordning på vems tur det var att ta emot nästa luffare. Väggarna är fyllda av innehållsrika bilder målade av allmogekonstnären Hans Wikström.

– Jag är glad att jag växte upp här, säger Anna. Jag lärde mig otroligt mycket som mina kompisar inte fick någon möjlighet till. De fick bara möta den moderna världen, medan jag fick både och.

Hennes farmor var textilhantverkare med konstnärlig ådra och ställde ut på Liljevalchs. Hon gjorde gårdens textilier och sydde klänningar på löpande band. När Anna började rota bland farmors klänningar kände hon lusten att skapa. Hon började sy själv, men hon började också att samla och i dag har hon minst hundra klänningar.

– Ja jag vet, säger hon och ser nöjd ut ändå. Jag borde rensa ut. Men många kommer från släktingar och dem vill jag ju inte göra mig av med.

Hon använder dem så ofta hon kan för hon trivs bäst i klänning.

– Klänning är det ultimata plagget, fortsätter hon utan att tveka. Det är jätteskönt att bära och smickrande för kroppen.

Hon har provat på andra stilar. I gymnasiet hade hon midjelångt hår som hon färgade svart, kängor med stålhätta och ett patronbälte på höften. På helgerna var hon stammis på hårdrockslubben Monster. Så småningom föll lockarna och hon började längta efter att utbilda sig mer i kulturhistoria. Hon läste kulturentreprenörprogrammet och etnologi, byggnadsvård i Göteborg och dräkt- och interiörhistoria på Gotland. Köpte ett ruckel i Gysinge med dåvarande sambon och lärde sig att renovera. Hon fick jobb på Centrum för Byggnadsvård och så småningom en praktikplats som byggnadsantikvarie på Länsmuseet Gävleborg och där jobbar hon nu.

Anna stortrivs med sitt jobb och i vår ser hon fram emot att hålla i kursen för arbetslösa om hur man renoverar en Hälsingegård. Hon hade samma uppdrag förra sommaren och i början var det inte alla som var intresserade.

– Men efter en tid med oss fick de upp ögonen för det här med varsam renovering, ler hon.

För tillfället har dock både husen och klänningarna fått konkurrens. En kompis råkade ta med henne på en ölmässa och sedan dess har hon ett nytt intresse. Nu läser hon allt hon kan komma över om ölbryggningens historia, köper nya sorter och har smakprovningar med sina vänner. Drycken har även sin historia på gården. Man bryggde för husbehov och en gång i tiden fanns det hundra humlestörar på Olpers. När gården brann ner var det några pigor som skulle brygga öl och man misstänker att det var där elden började.

– Jag är en sån person som inte nöjer mig med lite, säger Anna med belåten min. Jag måste gå på djupet med saker och ting och just nu är jag även ölnörd!