Man känner sig välkommen direkt. Förstukvisten är ny och inredd med möbler och granris. Ewa och Jonas Strömberg tar emot, de bjuder på husvandring och hembakade bullar mellan kvällskurser och jobb. Ewa håller precis på att förbereda en kranskurs för sina vänner.

– Vi håller på jämt, säger Ewa och skrattar. Men det är ju så roligt.

Nyfikna som vi är börjar vi med husvandringen. De har skapat en stor förändring med relativt små ingrepp. Två mindre tillbyggnader och några nya fönster gav dem ett helt nytt hus. De integrerade en liten altan med bostaden och fick både större kök och en öppen plan­lösning. De byggde också till en förstukvist på framsidan och inredde en rymlig hall.

Vissa nya fönster var självklara för dem båda. Värre var det med Ewas idé om ett panoramafönster mot skogen. Eftersom huset har varit putsat och är isolerat med grov ståltråd och vass är det inte helt enkelt att såga i. Därför var Jonas skeptisk i början, men Ewa gav inte upp och till sist tyckte även han att det lät som en rätt bra idé. Det blev ­ännu ett äventyr.

– Många tycker nog att vi är tokiga, säger Ewa. Men när vi väl börjar med något har vi svårt att sluta. En hel helg höll vi på med bara öppningen i väggen.

– Och några sågar gick det åt, fortsätter Jonas. Det yrde och spretade halm och ståltråd åt alla håll. Men det blev bra när det var färdigt. Det är fint att se skogen utanför.

Att det skulle bli så mycket jobb hade de inte riktigt föreställt sig. Nu har de bott på en byggarbetsplats i fem år, ibland har det varit sand och spån överallt och betongbjälklag och slangar framme. Men nu är det bara övervåningen kvar.

Det var ingen tillfällighet att de hamnade i Furuvik. Ewa växte upp i Ytterharnäs och Jonas farmor och farfar hade en stuga vid sjön Trösken där han tillbringade sin barndoms somrar. Då kände de inte varandra. Det var när Ewa läste till florist som hon fick en praktikplats hos Jonas föräldrar. Inför en storhelg ryckte Jonas in för att hjälpa till i familjens företag, Ivar Ericssons blomsterhandel på Söder i Gävle. Han och Ewa började prata över blomarrangemang och kransar och Jonas frågade om de skulle ta en fika. Sedan dess har de hållit ihop och deras första gemensamma lägenhet var en etta i stan. De köpte en koloni­stuga som de tränade på men eftersom båda tycker om naturliv började de så småningom att längta efter ett hus. De fick veta att det fanns ett i Furuvik som kunde bli till salu. Mitt i vintern blev det tomt och de var ivriga att titta. De parkerade långt bort och pulsade bakvägen genom den snötäckta skogen för att ingen skulle se dem. Mest förtjusta blev de i läget, men huset var ännu inte till salu. Inte förrän på sensommaren när Jonas var borta på fjällvandring kom annonsen. Ewa fick åka på visning utan Jonas och tog mamma och pappa med som stöd.

– Pappa sa bara nej, nej, nej och jag kände bara ja, ja, ja, berättar Ewa med nöjd min. Pappa såg hur mycket arbete som skulle krävas. Allting var gammalt och murrigt invändigt, men samtidigt helt och välskött. Det mesta var brunt och det var mycket stringhyllor och danska designmöbler. Vi har sparat några hyllor som vi tänker använda.

Det blev som sagt ett köp och nu har de också kastat om ordningen på rummen. Där badrummet var ligger köket i dag och där det var ett litet kök finns nu ett rejält badrum. De har bytt ut trappen till en öppen modell i vitt trä och på hallgolvet ligger en matta från Sundborn designad av Karin Larsson. De har sparat en korgmönstrad parkett och på den ligger en annan fin matta som ser ut som en virkad prydnadsduk fast av grova rep. Den hittade Ewa på loppis för tio kronor.

Överallt finns det fina detaljer. Bedårande zinkhus med ljus i och små adventsgranar i gamla glasburkar med virkade snöstjärnor. Ewa skolade om sig från florist till lärare, men fortsatte skapa på fritiden. Hon brukar göra egna julkransar och i år blev hon tillfrågad av vänner och bekanta att hålla kurs för dem. I källaren finns en rymlig verkstad med både plats att snickra och skapa blomarrangemang. Ewa visar hur lätt det är att binda en dörrkrans till julen.

– Jag brukar plocka sälg till stommen, förklarar hon. Men nu har jag fuskat och köpt färdiga av halm. Sen är det jättelätt att surra fast ris och dekorera med något fint. Egentligen kan man sätta i vad man vill. Gamla pepparkaksformar fästa med silvertråd blir snyggt. Förra året hängde jag en stoppad tyggris i mitten, det blev en kul och gullig krans.