Hon kände igen mannen som kom in i utställningslokalen. En erfaren plåtslagare som hade arbetat med att forma plåten i hela sitt liv. Hon märkte hur det knöt sig i magen. Hur skulle han reagera när han såg hennes nätta alster av den tunnaste järntråd.

– Han stegade fram till Hosjökronan och såg på den, berättar Birgitta. Sen vände han sig mot mig, pekade på kronan och sa med barsk röst ”den där, den får du godkänt för”. Jag kände hur knuten löstes upp och byttes mot glädjepirr. Det var stort att få godkänt av en plåtslagarmästare.

Birgitta Persson har alltid hållit på med hantverk, men mest i textila former. För cirka åtta år sedan flyttade hon till en lägenhet i stan och i den vevan började hon längta efter något nytt. Hon hade alltid gått på loppisar och fascinerats av luffarslöjd. Hon mindes sin pappas kompis som gjorde de finaste arbetena i trådteknik. Hon fick en del goda råd av honom, lånade hem massor med böcker och anmälde sig till en kurs. Hon började sälja på marknader och fick kontakt med andra hantverkare. Ganska snart blev hon erbjuden att sälja i butiken Hantverket i Öregrund och redan efter ett par år fick hon ställa ut på Gästrik Konst. Där fick hon en plats i Högbo, i Sme-Johans verkstad och hon kände att besökarna uppskattade det hon gjorde. Birgitta började inse att det här med trådslöjd var något för henne.

– Men hantverket har många namn, säger hon. Både luffarslöjd och återbruk och jag går mer och mer mot återbruket som ligger i tiden nu. Jag använde konservburkar i toppen på mina kronor redan från början och det blev lite av mitt signum. Om luffarna bara hade haft tillgång till konservburkar är jag övertygad om att de hade använt dem också. Men de fick nöja sig med ståltråd som de kanske hittade efter gamla stängsel. En spole tråd och en tång var dessutom lätt att bära i rockfickan. Luffarna gjorde fantastiska prylar, mest till hushållet och leksaker som de charmade gårdarnas kvinnor med för att få en bit mat.

Birgitta växte upp i Timrå och inspirerades mycket av sin farmor som alltid hade något för händerna. Efter skolan gick hon tre textila gymnasieutbildningar och hennes första jobb var på Olssons herrekipering. Snart fick hon göra butikens ändringssömnad, hon fortsatte sy på hemmaplan och så småningom blev det fantasifulla konståkningsdräkter till dottern.

Men nu har hon alltså bytt ut sybehörskorgen mot en verktygslåda. På kvällarna när hon vill koppla av kryper hon upp i soffan med en spole järntråd, diverse verktyg, tomma plåtburkar och kapsyler. På mattan häller hon ut popnitar och prismor och på bordet lägger hon tängerna. Där finns en liten ”rackare” som hon säger själv, som hon måste specialbeställa för 500 kronor, sidavbitartången är viktig, lika som rakavbitartången och rundtången. Plåtsaxen är också bra och flera olika typer av trådar förstås. Stängseltråden är mjuk och lättare att böja och svetstråden är hårdare och ger stadga till stommarna. När hon vill ha det svart använder hon en glödgad järntråd.

Vad är speciellt med att skapa i metalltråd?

– Det är så himla gracilt med trådslöjd, förklarar Birgitta. Jag gillar att prylarna inte väger så mycket men att de ändå har stadga och en tydlig form. Sen är det häftigt med återbruk också.

På en kurs hos silversmeden och konstnären Barbro Fagerlind fick hon ny inspiration. Barbro är känd för sitt folkhemsaltare av gamla kaviartuber och ansjovisburkar med mönstren efter märkena kvar. Ett konstverk med budskap om både andlighet och konsumtion. När Birgitta går på loppisar brukar hon passa på att köpa gamla kakformar och ljushållare. Perfekta att skapa nytt av. Det kan också ha sina fördelar att bo granne med en restaurang.

– Jag brukar få de stora konservburkarna från restaurang Napoleon när de har blivit tomma. De är perfekta att göra plåtkransar av, till min Hosjökrona.

Den senaste tiden har Birgitta lagt märke till ett alldeles nytt köp-mönster. Fast hon inte ens är särskilt förtjust i söta drycker har hon börjat köpa läsk och cider ändå. Hon är precis i slutfasen av ett riktigt hedersuppdrag. Nästa år firar Hemslöjden i Sverige 100 år och 2000 hantverkare från hela landet har bjudits in att göra var sitt löv till jubileet. Löven kommer att hänga på träd på Liljevalchs i Stockholm. Birgitta har gjort ett kurbits-mönster i röd- och orangefärgad plåt på sitt.

– Jag har börjat köpa dricka efter hur fina burkarna är. Det finns otroligt snygga förpackningar, men halloncidern jag köpte sist var absolut inte god att dricka, säger Birgitta med en grimas och skrattar hjärtligt.

Ibland får man offra sig för konsten.