Ann Nilsén och Johannes Kruusi från Länsmuseet är två hängivna husfantaster som tänker ta med gävleborna på upptäcktsfärd i sin egen stad.

Häng med på ett smakprov av lördagens stadsvandring. Se årsringarna i bebyggelsen och upptäck detaljerna mitt ibland oss.

Vi börjar utanför Länsmuseet. Ett pampigt hus, visst, men Ann och Johannes påpekar att det skiljer sig helt från sin omgivning. Önskemålet när det byggdes på 40-talet var att det skulle likna von Plessenska Palatset i Köpenhamn. Eftersom det naturligt färgades av sin egen tid blev resultatet en korsning av 1700-tal och 1900-tal.

Kolossen intill är lika egensinnig om man tänker efter. Det ”skämmiga” polishuset har känslan av ett industriområdesbygge med en numera målad plåtfasad. Men det är faktiskt ett av de allra första modulbyggena i Sverige. Det byggdes redan i början av 70-talet med möjligheten att flytta innerväggarna och var mycket modernt.

– Länsmuseet och polishuset är som två främmande fåglar, påpekar Ann och nickar mot ån.

Ett stenkast söderut är vi i självaste ”Hedinland” med en koncentration av den gamle stadsarkitektens byggnader. Där finns både Buregården och två skolor och längs Rektorsgatan kan man se att husen är symmetriskt lagda med en tydlig mittlinje. Den rikliga snickarglädjen har en betydligt äldre stil än när husen byggdes och beställdes från ett snickeri i stan. Även då i slutet av 1800-talet var det modernt med gammaldags, ungefär som att folk vill ha allmoge och spröjs på sina nybyggen i dag. På två av fastigheterna har skrapats fram tidiga färgsättningar som var olika bruna toner från jordpigment.

– Det var mustiga färger på den tiden, förklarar Ann.

Granne med Hedinland ligger ett betydligt modernare kvarter med röda tegelhus. Ganska anspråkslöst vid en första anblick, men med riktiga skatter om man bara vill se dem. Husen byggdes i början av 60-talet precis innan miljonprogrammet började ”härja” i Sverige och här finns många detaljer bevarade.

– Husen har en stor hantverksmässig kvalitet och fina material, säger Johannes. Som portarna av ek med sina smala glasrutor som ett mönster i dörren. Många byter ut så här vackra dörrar mot nya i aluminium för att man tror att de ska vara underhållsfria. Men aluminium håller sig inte heller hur länge som helst.

I porten intill sitter en helt annan ekdörr med mjukare former på handtaget. Där har någon bytt till en ännu äldre dörr i samma träslag.

– Det är inne med återanvändning och det tycker jag man kan tänka på, fortsätter Johannes. Det går att få tag i det mesta begagnat och ek går det dessutom utmärkt att renovera.

Trapphuset skjuter ut från fasaden, ger skydd över porten och har ett spännande ljusinsläpp från sidorna. Vid infarten till innergården sitter ett smidesstaket med mönster av bubblor och fiskar.

– Kvarteret heter ju Simpan, kant på ett modernt hus med hjälp av mönster och färg. Altaner i markplan och rejäla balkonger är typiskt för tiden och här har balkongräckena fått snygga glaspartier så att barnen ska kunna se ut utan att behöva klättra. De bruna plåttaken är nerdragna en bit på fasaden för att se ut som brutna tak, inte ett dugg 70-tal utan bara ett uttryck för mera utsmyckning.

På vägen tillbaka genom Gamla Gefle ser vi både munblåsta glas och skillnaden mellan cirkel- och ramsågat virke. En vägg ser ut att leva sitt eget liv. Den har skrapats och målats med äkta linoljefärg hur många gånger som helst. Färgskiktet är tjockt och skrovlig med mycket patina.

– Det finns en dröm om ”den gamla småstaden” som kanske inte riktigt stämmer med verkligheten, säger Ann. Det har inte alltid varit romantiskt att bo i Gamla Gefle. Blomrabatter på utsidan av husen fanns till exempel inte förr i tiden. Kullerstensgatorna var till för att ta sig fram, där trängdes hästkärror och folk.

Riktigt fina trädgårdar kunde det där­emot finnas på insidan. Men resten om gårdarna och husen på Söder får ni veta på stadsvandringen på lördag.berättar Johannes. Visst blir man glad när någon har lagt ner energi på att göra så här fint?

Balkongerna på innergården har sköna räcken av tung betong med struktur av småsten på ytan. Betong som har börjat bli ”inne” igen! Vi får syn på skärmtaken över portarna och blir ännu gladare. De har en ren och slät form med en uppkäftig flyktrörelse och sneda linjer, som en flaxande vinge, ett spänt segel eller kanske ett utropstecken.

– De här är modernistisk arkitektur och funkis, förklarar Ann och ser nästan lite stolt ut.

– Jag tänker på gamla amerikanska bensinmackar och motell när jag ser skärmtaken.

På andra sidan gatan håller man på och byter fönster. Till den nya tidens energieffektiva, men fortfarande i ett gammalt hus. Plötsligt ser Johannes och Ann inte lika glada ut.

Rent estetiskt har de nya fönstren ett betydligt tjockare och klumpigare uttryck.

– Det går att göra på annat sätt, säger Johannes. Man kan lägga till en ruta på insidan och bevara de skira originalfönstren. Man kan få statliga bidrag för det också, men det är förstås lättare att bara byta ut. I alla fall på kort sikt.

– Gamla hus kan få problem med alltför täta fönster eftersom de är byggda för självdrag, fortsätter Ann. Då får man lägga ännu mer pengar på ny ventilation istället.

Rakt över gatan ligger ett annat hus som fullkomligt lyser 70-tal. Med gult tegel och detaljer i brunt och orange.

– Det byggdes i slutet av 70-talet och är lite av en protest mot det stela miljonprogrammet, berättar Johannes.

Här har man frossat i utsmyckning och dekoration och satt guld